petszon

Denna dag har gått så fort. vi vaknade jättesent och då blir ju hela dagen förstörd känns det som. Vi har hållt på mest inne idag med städ och tvätt. JAg hinner inte med mkt med det nu när jag har Lukas. Sen är det svårt att komma ner i källaren, vi måste gå ute vägen ner dit, så det är liksom inte bara att springa upp den vanliga vägen om det händer nåt uppe med barnen. Barnen ja.... dom hittade jag på en bloggsida idag. Detta utan att frågat mig eller johan om lov. Får det vara så??? Får man lägga ut bilder på barn så där eller hur fungerar det?? Jag blev ialla fall förbannad och ringde upp denne och bad om att ta bort de korten illa kvickt. Om man hade frågat om lov ahde vi kanskr gått med på att bilderna låg ute  på nätet. Hade jag kunnat stämma denne för detta??
Sen undrar jag en till sak om ni som läser detta kanske kan hjälpa mig med!
Att hänga ut folk på bloggar, alltså skriva om sina vänner eller ovänner är det rätt?? Vissa kan ju ta illa upp liksom.

T.ex. Jag har en ovän som jag skriver om på min blogg. Skriver mina tankar och åsikter om denna person, både snälla och dumma saker. Kan denne då polisanmäla mig för detta???

Är blogg till för att uttrycka sina känslor på samma sätt som man lika gärna kunnat göra i en dagbok? Kunna skriva om sina privata tankar fast man vet att andra läser dom? Vart går gränsen?
Så länge man inte skriver namn om vem man menar får man då skriva saker om denna då???

Hur tycker ni?? Och hur fuknar det??


Det är begravning för min mormor på fredag nästa vecka. Det kommer bli intressant!

Har ju börjat att ge Lilla Lukas modersmjölkersättning efter jag ammat han. Han tycker det är jättegott. Så nu gör jag inget annat än att amma, koka flaskor och blanda ersättning.



Dagarna liksom springer iväg och jag fattar inte vart för jag får knappt nåt gjort här hemma. Idag hann jag med att duscha och nu sover Lukas så jag passar på att lägga upp lite bilder och uppdatera mig.

Storebror ska till Annelie och morfar ikväll och sova där inatt. Vi ska nämligen på filmkväll hemma hos Elin och Pierre.

Pappa Johan har pysslat med bilen idag. Nu står han och rakar skallen. Det behövdes! Kolla på bilden vad långt håret var.

Tror faktiskt att han inte var så sugen på att vara med på kort idag.

Jag ska snart sminka mig för kvällen, men vet inte hur. Det blir väl det gamla vanliga sättet.

Typ sådär.

Hörs senare eller nåt! KRAAAAAM

Den här veckan har gått fort. Tisdagen var jag på mitt jobb och visade upp Lukas för tanterna, gissa om de blev glada. Sen på eftermiddagen efter jag hämtade alex skulle lukas till BVC. Där vägde jag honom och han hade gått upp till 3790g. Jag tyckte det kändes lite, men ssk sa att det var ok. Fick då en tid till VC för att få lukas undersökt pga sitt sätt att inte få luft ibland.
Så Onsdagen gick och kl blev dags att åka till VC med han. Doktorn där reitterade upp oss direkt till avd 15 (barnavd) på sjukhuset för en koll. In dit på kvällen hela familjen. Doktorn där var jättebra och hon sa att detta inte var andnings uppehåll utan att det lägger sig slem på stämmbanden och då låter han konstigt samtidigt som slemet lägger sig på tvären. Så det var en sån lättnad. Det hon var mest orolig för var hans vikt. Hon tyckte att han hade gått upp för lite på dessa 3 veckor. Vilket jag med hade känt hela tiden. Hon sa att 200g på 3 är inte bra. Så vi skulle börja med ersättning till han. Jag tror ju inte att jag har så mkt mjölk själv. Sen vidare hem och sova.
Igår efter jag lämnade Alex så åkte jag in till stan för att hjälpa mamma i mormors lägenhet. Jag kände att jag ville det nu. Mamma behöver hjälp där att rensa och kasta och tömma mormors alla saker. Den ska var tom den siste nu.
Det var konstigt att komma upp dit, men inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Tror det beror på att hela lägenheten var som en enda röra. Det såg inte ut som mormorslgh. Vi höll nog på i 2½ timme, men då rensa vi bara papper.
Idag ska vi ut till mamma en sväng. Det ska bli kul. Synd bara att jag känner mig så trött. Har knappt sovit på ett par dagar nu. De nätter Lukas har sovit bra har jag gråtit över mormor och de nätter jag sovit bra har Lukas varit vaken. Så det blir nästan som en ond cirkel.
Skriver mer senare kanske!
KRAM

Idag är det Tisdag och Johan börjar jobba igen efter pappaledigheten och Alex börjar dagis. 3 veckor har vi haft tillsammans och det har varit så skönt. Synd bara att tiden har gått så fort och så menas det oxå att Lukas är 3 veckor med. Det känns som om det inte var länge sen han föddes.
Vi har hunnit en del hemma på dessa veckor. Nu är golvet lagt i nästan hela hallen och så snyggt det blev. Ek är fint alltså. När det är klart är det bara väggarna kvar och hyllan vi ska bygga.

Kl 14:30 är BVC besök med Lukas. Jag tror inte att han har gått upp så mkt sen den 5 då vi vägde han sist. Då låg han på 3680g. Jag tippar på att han väger typ runt 3700g nu. Jag tror inte att han får i sig tillräckligt. Jag kan mata han sen typ knappt 1 timme senare gråter han igen och verkar hungrig. Grejen är då att han snuttar bara en liten stund sen somnar han så jag får pilla på han så han äter bra. Sen efteråt är han nöjd knappt 30 min sen börjar han gråta igen. Då vet jag inte om han har ont i magen eller är hungrig.
Sen är det hans andningsuppehåll med som är så jobbigt. Han kan ligga och sova lugnt sen helt plötsligt kippar han efter andan och får panik att han inte får luft.  Det händer flera gånger om dagen. Tur att vi ska dit idag känner jag.

Se hur trött Alex är sen när jag väcker han. Vill skriva lillen om han, men då kansle ni tror att det är Lukas jag menar eftersom han är minst. Lillen har vi alltid kallad Alex för, så det känns lite konstigt nu och säga det när Lukas finns.

Sorry att jag inte uppdaterar mer, men tiden räcker inte till riktigt. Kanske när jag fått mer rutin med Lukas och vardagen. KRAM

Imorgon är det dags för den där hörselkontrollen på Lukas. Att man alltid ska vara nervös för att nåt inte ska stämma och att han inte hör. Jag vet ju att han gör det ju. Tror jag är sån bara för jag tar inte ut nåt i förskott längre, inte sen Alex fick Diabetes. Men håll tummarna för oss är ni snälla.

Nu har jag börjat sörja mormor, på riktigt. När hon gick bort den 19 dec hann jag liksom aldrig med det för allt med graviditeten. Sen efter Lukas var född så hade jag sånt glädjerus i kroppen så jag kunde inte. Nu när allt börjat landa här hemma och vi lärt känna Lukas en aning så har mormor kommit fram i mina tankar. Att mormor gått bort känns helt förkrossande, hon var allt för mig och nu finns hon inte längre. Farfar kände jag inte så på samma sätt för, fast jag älskade honom. Mormor och jag hade ett så starkt band mellan oss. Hon gjorde allt för mig. Hon skulle till och med en gång ta ett lån åt mig på 10.000 kr för jag inte hade pengar, men det satt jag stopp för. Det var ju inte hennes sak. Hon gjorde allt av välmening.
Mamma frågade mig förut om jag skulle komma till mormors lgh imorgon efter kontrollen och hjälpa till att packa bort allt hennes, men jag sa ifrån. Jag kommer inte palla det. Mormor är ju inte där då, hon sitter ju inte på sin stol o köket längre och gungar med benet, hon är borta.
 Om jag hade tid skulle jag kunna sitta här hela natten och skriva om mormor, alla minnen från henne. Jag kan precis berätta hur och var hennes saker stod hemma hos henne. Hur korten stod i bokhyllan, vilken plats det hade och vilket kort som stod brevid det andra.
Hur det luktade hemma hos henne. Tänker på alla gånger när jag var liten och hur vi bakade skorpor tillsammans. Jag hade alltid det där bruna förkläddet med vita blommor på och bunken degen låg i, den var vit med bruna blommor. Hör hennes röst hur mkt mjöl jag skulle hälla i och hur viktigt det var att inte röra för fort när bakpulvret kom i.
Hennes vita spetsgardiner med rosa omtag, hennes fina lampor som hängde i fönstret.
Och hennes blommor som stod överallt i varje fönter. Alltid begonior och flitiga lisa och st:paula.
Minns alla gånger jag sov över där och hur det lät i mörkret. Det man hörde var hennes klocka ute i vardagsrummet som tickade, skrämande men samtidigt så lugnade att man somnade. Hur mormor kunde ligga och titta på en så man vaknade på morgonen.
Hur det luktade inne i hennes garderob och om kläderna som hängde där inne som aldrig blev använda om inte vi syskon gjorde det och hade maskerad. Hennes sätt att sätta i halsen så man trodde att hon skule lämna jordelivet  redan då. Hur vi spelade kort och lekte kafferep och gömma nykeln.
Allt detta låter kanske inte mkt men för mig att det så fina minnen som jag aldrig kommer att glömma.
Begravningen är den 30 januari nu. Det är långt kvar tills dess.

Jag vaknade tidigt, tror klockan var runt 04 på morgonen till den 21 december. Jag fann mig inte till ro alls i sängen, vred och vände på mig och det var inte lätt med tankte på den STORA magen. Ca kl 06 började jag känna att det drog ihop sig i magen mer och mer. Hoppas, hoppas, hoppas, tänkte jag och sprang in i duschen. Att vara fräsch vill man ju känna sig om man ska föda.
 Sammandragningarna blev starkare och började göra ont nu. Väckte Johan och Alex vaknade efter en stund. Ca kl 0800 var det då.
Jag gick fram och tillbaka här hemma och hade (vad jag trodde gjorde ont) och klockade värkarna. 6 min emellan....... 3 min mellan....oj oj jo. Ringde svärföräldrarna och sa att vi kommer och lämnar Alex nu. Kl 10:00 kom vi in på förlossningen och som att trycka på en knapp var värkarna helt borta. CTG-kurvan vissa inget. "Förbannat", tänkte jag och blev skitarg. "Den här ungen ska visst aldrig komma ut"
En barnmorska kände hur mkt jag hade öppnat mig och det var 1-2cm, så de bad oss åka, men komma tillbaka runt 15-16. Vi for hem till pappa och lagom när jag satt mig i bilen vad händer.....Värkarna behagade komma tillbaka....åhhhhhh!!!

Hemma hos pappa höll värarbetet igång hela tiden tills det var dags att åka upp igen. Jag hade inga större förväntningar på en förlossning och att detta barn skulle komma ut. Värkarna försvann igen, men nu hade jag öppnat mig mellan 3-4 cm och barnmorskan sa att hon skulle skriva in oss för vi ska ha barn idag.
"VAAAA".......! NU? men men men........Johan och jag tittade på varandra och han konstaterade att han inte hade nån blodsocker-mätare med sig eller nån mat. Tur att personalen var så snälla att de gav han det när han behövde.

Vi flyttades till ett förlossningsrum och så fort jag ställde mig upp kom värkarna igång igen. kl 17 nån gång erbjöds jag dusch eller ett bad, jag tog en dusch och det var så skönt. Stod säkert i duschen i trekvart.
Sen la jag mig i sängen och värkarna blev starkare å gjorde mkt ondare nu. Tänkte på morgonens värkar och småflina lite och tänkte " och jag som tyckte dom gjorde ont"
Erbjöds lustgas runt kl 18 och det tid inte lång tid innan jag fatta hur det funka....jössös så skönt.......Hallelulleja! Sa till Johan flera gånger att han skulle prova, han tyckte dock inte att det var nån bra idé då nån av oss var tvungen att hålla ställningarna.
När jag fick lustgasen fick johan sin uppgift, att hålla koll på när värkarna kom och sluta. Vi blev ett jättebra team som sammarbetade skitbra.
Tiden gick och när jag hade öppnat mig 6 cm tog BM hål på foservattenhinnan. Den var seg och det kändes obehagligt, men lustgasen var min vän nu så jag klara mig. Med en svuchhh kom vattnet och verkligen satte fart på värkarna. För efter det började det göra skitont, verkligen skitont.
BM sa att jag skulle gå och kissa, men det tyckte inte jag. För då kunde ju inte lustgasen följa med! (Tycker dom kan installera gas på toan med)
Väl på toan kissade jag och fick såna värkar att hela jag hukade ihop mig och inte kunde andas. Varje värk gjorde så ont. Jag kunde knappt ställa mig upp men johan lyckades få upp mig och ut i rummet igen. ajajajajaj...ojojojojojj, lät jag typ!!
När jag väl slet åt mig lustgasen igen andades jag alldeles för mkt i den och det slutade med att jag inte kände mitt ansikte för det stack så, sen började det sticka i bröstet och vänster arm och ner i båda låren. Då fick jag inte använda lustgasen mer. Gissa om jag fick panik då. Bad om bedövning och in kom doktor och skulle sätta en västerviksbedövning. Grejen var bara att det gjorde så himla ont när hon skulle sätta den att jag bara skrek. Ingen fatta nåt för sånt ska inte göra ont, men på mig gjorde det så ont att jag höll på att dö. Jag har alltid varit känslig i underlivet hela grav.
Kände hur hon sprutade in medlet och jag hoppades på det bästa, men inte hjälpte den inte...nej nej, sån tur har inte Anna Petersson.
Nu fanns det heller ingen tid att hinna sätta nån ryggbedövning för jag hade öppnat mig 9 cm. 21:30 var min underbara BM tvungen att bege sig hem och det andra teamet kom in. Det var 1 ordinarie BM och en studerande BM + undersköterka.
Nu hände det grejer. Den sista kanten av livmodern tror jag satt liksom över Lukas huvud och de fick hjälpa till manuellt med ett finger att ta den kanten över huvudet på han för att han skulle komma längre ner. När väl det var gjort skulle krystvärkarna snart komma sa de. Värk efter värk kom och ingen som helst smärtlindring fanns......Gissa hur jag lät!!
Hmm, sa dom, inga krystvärkar. " Anna kan du ta i ändå, tror du?"
Jag tog i och de peppade mig. Johan höll om min nacke  och jag tog i för allt i världen.
Värkarna kom liksom aldrig upp till toppen och pga det kom aldrig krystvärkarna.
Jag fick in en sån bra teknik på att ta i så de struntade i värkstimulerade-dropp. De sa att jag var så stark ändå.
Lukas huvud kom ut med navelsträngen ett varv runt halsen och han var blå. Ingen sa nåt som tur var och jag lyckades trycka ut honom på ren vilja. Väl uppe på mig mage kände jag en såndan gläjde och sa "Min Lukas"
Johan och jag hade inte bestämt namn än, men Lukas blev det.
Andningen tog ett tag av få igång. Det handlade säkert bara om nån minut, men det kändes längre för oss. Till slut skrek han och vi kunde andas ut.
Välkommen Lukas. 3735g och 51cm.
2 stygn för jag fick en bristning, 200 ml blod fölorade jag och moderkakan var lite kalkig.
Detta var min berättelse om när Lukas kom till oss.