petszon

Imorgon är det dags för den där hörselkontrollen på Lukas. Att man alltid ska vara nervös för att nåt inte ska stämma och att han inte hör. Jag vet ju att han gör det ju. Tror jag är sån bara för jag tar inte ut nåt i förskott längre, inte sen Alex fick Diabetes. Men håll tummarna för oss är ni snälla.

Nu har jag börjat sörja mormor, på riktigt. När hon gick bort den 19 dec hann jag liksom aldrig med det för allt med graviditeten. Sen efter Lukas var född så hade jag sånt glädjerus i kroppen så jag kunde inte. Nu när allt börjat landa här hemma och vi lärt känna Lukas en aning så har mormor kommit fram i mina tankar. Att mormor gått bort känns helt förkrossande, hon var allt för mig och nu finns hon inte längre. Farfar kände jag inte så på samma sätt för, fast jag älskade honom. Mormor och jag hade ett så starkt band mellan oss. Hon gjorde allt för mig. Hon skulle till och med en gång ta ett lån åt mig på 10.000 kr för jag inte hade pengar, men det satt jag stopp för. Det var ju inte hennes sak. Hon gjorde allt av välmening.
Mamma frågade mig förut om jag skulle komma till mormors lgh imorgon efter kontrollen och hjälpa till att packa bort allt hennes, men jag sa ifrån. Jag kommer inte palla det. Mormor är ju inte där då, hon sitter ju inte på sin stol o köket längre och gungar med benet, hon är borta.
 Om jag hade tid skulle jag kunna sitta här hela natten och skriva om mormor, alla minnen från henne. Jag kan precis berätta hur och var hennes saker stod hemma hos henne. Hur korten stod i bokhyllan, vilken plats det hade och vilket kort som stod brevid det andra.
Hur det luktade hemma hos henne. Tänker på alla gånger när jag var liten och hur vi bakade skorpor tillsammans. Jag hade alltid det där bruna förkläddet med vita blommor på och bunken degen låg i, den var vit med bruna blommor. Hör hennes röst hur mkt mjöl jag skulle hälla i och hur viktigt det var att inte röra för fort när bakpulvret kom i.
Hennes vita spetsgardiner med rosa omtag, hennes fina lampor som hängde i fönstret.
Och hennes blommor som stod överallt i varje fönter. Alltid begonior och flitiga lisa och st:paula.
Minns alla gånger jag sov över där och hur det lät i mörkret. Det man hörde var hennes klocka ute i vardagsrummet som tickade, skrämande men samtidigt så lugnade att man somnade. Hur mormor kunde ligga och titta på en så man vaknade på morgonen.
Hur det luktade inne i hennes garderob och om kläderna som hängde där inne som aldrig blev använda om inte vi syskon gjorde det och hade maskerad. Hennes sätt att sätta i halsen så man trodde att hon skule lämna jordelivet  redan då. Hur vi spelade kort och lekte kafferep och gömma nykeln.
Allt detta låter kanske inte mkt men för mig att det så fina minnen som jag aldrig kommer att glömma.
Begravningen är den 30 januari nu. Det är långt kvar tills dess.