petszon

Jag vaknade tidigt, tror klockan var runt 04 på morgonen till den 21 december. Jag fann mig inte till ro alls i sängen, vred och vände på mig och det var inte lätt med tankte på den STORA magen. Ca kl 06 började jag känna att det drog ihop sig i magen mer och mer. Hoppas, hoppas, hoppas, tänkte jag och sprang in i duschen. Att vara fräsch vill man ju känna sig om man ska föda.
 Sammandragningarna blev starkare och började göra ont nu. Väckte Johan och Alex vaknade efter en stund. Ca kl 0800 var det då.
Jag gick fram och tillbaka här hemma och hade (vad jag trodde gjorde ont) och klockade värkarna. 6 min emellan....... 3 min mellan....oj oj jo. Ringde svärföräldrarna och sa att vi kommer och lämnar Alex nu. Kl 10:00 kom vi in på förlossningen och som att trycka på en knapp var värkarna helt borta. CTG-kurvan vissa inget. "Förbannat", tänkte jag och blev skitarg. "Den här ungen ska visst aldrig komma ut"
En barnmorska kände hur mkt jag hade öppnat mig och det var 1-2cm, så de bad oss åka, men komma tillbaka runt 15-16. Vi for hem till pappa och lagom när jag satt mig i bilen vad händer.....Värkarna behagade komma tillbaka....åhhhhhh!!!

Hemma hos pappa höll värarbetet igång hela tiden tills det var dags att åka upp igen. Jag hade inga större förväntningar på en förlossning och att detta barn skulle komma ut. Värkarna försvann igen, men nu hade jag öppnat mig mellan 3-4 cm och barnmorskan sa att hon skulle skriva in oss för vi ska ha barn idag.
"VAAAA".......! NU? men men men........Johan och jag tittade på varandra och han konstaterade att han inte hade nån blodsocker-mätare med sig eller nån mat. Tur att personalen var så snälla att de gav han det när han behövde.

Vi flyttades till ett förlossningsrum och så fort jag ställde mig upp kom värkarna igång igen. kl 17 nån gång erbjöds jag dusch eller ett bad, jag tog en dusch och det var så skönt. Stod säkert i duschen i trekvart.
Sen la jag mig i sängen och värkarna blev starkare å gjorde mkt ondare nu. Tänkte på morgonens värkar och småflina lite och tänkte " och jag som tyckte dom gjorde ont"
Erbjöds lustgas runt kl 18 och det tid inte lång tid innan jag fatta hur det funka....jössös så skönt.......Hallelulleja! Sa till Johan flera gånger att han skulle prova, han tyckte dock inte att det var nån bra idé då nån av oss var tvungen att hålla ställningarna.
När jag fick lustgasen fick johan sin uppgift, att hålla koll på när värkarna kom och sluta. Vi blev ett jättebra team som sammarbetade skitbra.
Tiden gick och när jag hade öppnat mig 6 cm tog BM hål på foservattenhinnan. Den var seg och det kändes obehagligt, men lustgasen var min vän nu så jag klara mig. Med en svuchhh kom vattnet och verkligen satte fart på värkarna. För efter det började det göra skitont, verkligen skitont.
BM sa att jag skulle gå och kissa, men det tyckte inte jag. För då kunde ju inte lustgasen följa med! (Tycker dom kan installera gas på toan med)
Väl på toan kissade jag och fick såna värkar att hela jag hukade ihop mig och inte kunde andas. Varje värk gjorde så ont. Jag kunde knappt ställa mig upp men johan lyckades få upp mig och ut i rummet igen. ajajajajaj...ojojojojojj, lät jag typ!!
När jag väl slet åt mig lustgasen igen andades jag alldeles för mkt i den och det slutade med att jag inte kände mitt ansikte för det stack så, sen började det sticka i bröstet och vänster arm och ner i båda låren. Då fick jag inte använda lustgasen mer. Gissa om jag fick panik då. Bad om bedövning och in kom doktor och skulle sätta en västerviksbedövning. Grejen var bara att det gjorde så himla ont när hon skulle sätta den att jag bara skrek. Ingen fatta nåt för sånt ska inte göra ont, men på mig gjorde det så ont att jag höll på att dö. Jag har alltid varit känslig i underlivet hela grav.
Kände hur hon sprutade in medlet och jag hoppades på det bästa, men inte hjälpte den inte...nej nej, sån tur har inte Anna Petersson.
Nu fanns det heller ingen tid att hinna sätta nån ryggbedövning för jag hade öppnat mig 9 cm. 21:30 var min underbara BM tvungen att bege sig hem och det andra teamet kom in. Det var 1 ordinarie BM och en studerande BM + undersköterka.
Nu hände det grejer. Den sista kanten av livmodern tror jag satt liksom över Lukas huvud och de fick hjälpa till manuellt med ett finger att ta den kanten över huvudet på han för att han skulle komma längre ner. När väl det var gjort skulle krystvärkarna snart komma sa de. Värk efter värk kom och ingen som helst smärtlindring fanns......Gissa hur jag lät!!
Hmm, sa dom, inga krystvärkar. " Anna kan du ta i ändå, tror du?"
Jag tog i och de peppade mig. Johan höll om min nacke  och jag tog i för allt i världen.
Värkarna kom liksom aldrig upp till toppen och pga det kom aldrig krystvärkarna.
Jag fick in en sån bra teknik på att ta i så de struntade i värkstimulerade-dropp. De sa att jag var så stark ändå.
Lukas huvud kom ut med navelsträngen ett varv runt halsen och han var blå. Ingen sa nåt som tur var och jag lyckades trycka ut honom på ren vilja. Väl uppe på mig mage kände jag en såndan gläjde och sa "Min Lukas"
Johan och jag hade inte bestämt namn än, men Lukas blev det.
Andningen tog ett tag av få igång. Det handlade säkert bara om nån minut, men det kändes längre för oss. Till slut skrek han och vi kunde andas ut.
Välkommen Lukas. 3735g och 51cm.
2 stygn för jag fick en bristning, 200 ml blod fölorade jag och moderkakan var lite kalkig.
Detta var min berättelse om när Lukas kom till oss.